Tina mot världen.

Tänk att du fortfarande finns kvar här i cyberspace, lill-bloggen. Jag som var så säker på att jag raderat dig.

Kanske kommer du till nytta igen.

Hur har du det bloggen? Det var ett par månader sen..

Mycket har hänt.. Boy, do I have news for you!

Jag har hunnit med mycket sen sist vill jag lova. Om vi tar vid där jag lämande er sist, så fortsatte sjukskrivningen från helvetet. Det enda jag egentligen gjorde där var shoppa. Nätshopping is the grej!
Men det började hända en massa i början av december. Jag kom in på sjuksköterskeprogrammet i borås, så numera är jag storstadstjej!
Borås, tänker ni. Vilken storstad? Göteborg såklart, duh! Den 12 Januari blev göteborgare! I love it!
Så ni vet, det rullar på.

Long time no see?

Blog awards var okej. Mycket folk på liten plats, varmt och svettigt. Locnville var riktigt bra i alla fall!

Anuway, till det viktiga. Frånvaron. Jag bröt benet två timmar innan jag skulle ta tåget hem till malmö igen. Trillade i en trappa och bara hörde hur det knäcktes. Fantastisk upplevelse. Låg på golvet framför hemköps kassor mitt i nordstan och skrek som en idiot. Fick hjälp direkt av två säkerhetsvakter som hade handlat lite lunch, och en anställd på hemköp. Dom ringde efter ambulans och det kändes som en evighet innan den kom. Men man får ju förstå att dom kanske hade viktigare grejer än ett brutet ben. Jag dog ju inte.

Både säkerhetsvakterna och ambulanspersonalen sa att det inte var brutet, det var bara en ordentlig stukning. Jag sa till dom att jag visste att det var brutet, men dom sa att det var hekt och fint. Efter sju timmars väntetid på akuten och en del smärtstillande så tänkte jag att dom säkert hade rätt. Jag har ju aldrig något, så vad vet jag? Så därför kom det som världens chock när doktorn sa att smalbenet var helt av och det fick bli operation nästa dag. Fortfarande lite skum av allt smärtstillande, så blev jag skit lack. Och sen så skulle dom klippa upp mina nya byxor för att kunna gipsa mig, och det gjorde verkligen inte det hela bättre. Så jag sa att jag minsann kunde ta av mig byxorna fast att jag brutit benet. Så det var ju inte 4oo spänn i onödan i alla fall.

Låg på sjukhuset i fyra dagar sen kom pappa och tog mig hem till skåneland igen. Sjukskriven till 19 december.

Var skitjobbigt att ligga helt själv på sjukhuset i en stad där man känner cirka tre pers. Men sjukhuspersonalen var verkligen fantastiska och hur snälla som helst! Stort plus till dom!

I den här bloggen kör vi inte dagens otfit, men om ni är intresserade av vad jag hade på mig så ser ni det här i alla fall.

Resan upp var underhållande. Fullt med överfriskade norska par som utnyttjade den "billiga" ölen i restaurangvagnen, och sedan underhöll hela vagnen.

Eller okej, fullt och fullt, det var ett par. Men ibland trodde man att det var tio.

Har precis rullat ur sängen. Känner mig inte riktigt levande.

Har tusen grejer som  måste göras innan halv tolv när mormor kommer och hämtar mig. Måste packa färdigt, göra mig färdig, tömma kameran, och en massa annat.

Så nu ska jag hoppa i duschen, så hörs vi ikväll!

Jag hittade strumpbyxor! Två par till och med! Och allt jag behövde göra var en mindre utgrävning i strumplådan. Det ena paret har till och med små söta hjärtan, vilka skatter man inte visste att man hade!

Alltså, jag är så jäkla duktig. Allt jag skulle ha var ett par strumpbyxor. Jag kom hem med en höstjacka, två skivoren film och inga strumpbyxor. Då är man duktig.

Jag blir alltid lite distraherad när jag går i affärer och det brukar resultera i att jag glömmer saker. Men allt jag skulle ha var strumpbyxor och hela min morgon gick ut på att vara irriterad över det. Och nu har jag inga strumpbyxor i alla fall.

Ska sura och packa ner allt utom strumpbyxor. För jag har inga.

Vet ni vad som är riktigt jobbigt? När nästan alla kläder man äger och har är nytvättade och inte torra. Särskilt när man måste in till stan för att man kommit på att man inte har några strumpbyxor och att det är sista chansen att köpa några innan man åker imorgon.

Hur störigt? Åker upp till Kajsa imorgon och vill gärna ha köpt mina jäkla strumpbyxor till dess. Så nu ska jag gå och föna ett par leggings och en skjorta.

Kul.

Locnville uppträder på blog awards! Så om ni ursäktar så ska jag bara dansa runt som en idiot och vara glad hela dagen!

Nu tar vi nya tag här va! Här ska inte lipas och depresseras en massa. Nä, på med smajlet så kör vi!

Idag startade mitt nya liv. Eller tekniskt sätt så startade det i förrgår när jag slutade vara en lipsill och bestämde mig för att det mesta visserrligen är skit men att jag faktiskt kan välja att skita högaktningsfullt i det. Så det är det jag gör. Så i samband med mitt nya liv och allt det här, så har börjat motionera. Och det var verkligen på tiden. Jag har inga större problem med fläsket men jag vill ha kondition. För i nuläget är det lite dåligt med det. Så jag och min extra-mamma har precis varit ute och gått i en timme.

Hurtigt!

Önskar att jag kunde rymma hemifrån. Slippa det här. Att allt bara var som vanligt. Önskar att jag inte behövde vara själv här hemma, ta allt ansvar.

Vill slippa vara besviken. Vill inte sakna. Men är och gör allt det här ändå.

Hatar allt. Idag är jag fet, ful och äcklig. Allting suger och jag vill ingenting.

Man skulle kunna kalla det förvärkar inför bloggawards. Det känns lite så, mycket som ska fixas och sånt där. Vi har bokat hotell, och tågbiljetterna damp ner i brevlådan i fredags.

Jag har till och med köpt en klänning som jag inte vantrivs i.

Jag längtar nästan lite, det ska bli kul. Har ju aldrig varit i stockholm och jag tänker tvinga med kajsa till slottet en av dagarna, om det så är en halvtimme innan tåget går hem!

Och jo, jag lever om någon undrade.